Året var 2011 10 augusti då jag fick min stroke

Jag känner fortfarande utav min rädsla .

Rädsla för att vakna upp på morgonen.

Rädd för att vara helt snedvriden i ansiktet igen

och att mitt ena öga åter igen inte går att stängas, inte ens när jag skulle sova. 

Jag har mardrömmar ibland och då kan jag vakna upp helt kallsvettig på natten.

Men dröjer ett tag innan jag inser att jag faktiskt har talets gåva kvar och jag kan till och med prata utan att sluddra idag. Jag har förmågan att åter kunna stänga ögonlocket när jag ska sova. 

Så egentligen borde jag ju vara lugn 

Men inne i mitt huvud är det ibland kaos.

Samtidigt är jag glad över att jag lever och det finns folk som inte ens kan förstå att jag har haft en stroke. Det syns ju inte att du har haft en stroke, kan folk säga.

Nä, visst det syns kanske inte, men ibland är det bara virrigt uppe i skallen.

Jag hoppas att min rädsla dämpar sig och att jag istället kan ta vara på livet och njuta
istället för att ständigt vara oroligt för ett återfall. 

Men jag är glad ändå, glad över att jag lever!

Att leva med stroke är som att åka berg och dalbana..

Jag skulle inte ha klarat mig utan min man..

Men ibland kan det bli för mycket..

När jag ska försöka göra något så tar min man nästan det ur händerna på mig och vill hjälpa till.

Men då blir det lite fel. 

Samtidigt så är det kanske svårt för honom att veta när jag behöver hjälp 

eller när jag vill försöka klara mig helt själv. Jag vill ju ändå försöka själv först.

Vi reser oss igen... med eller utan Stroke-föreningarna som finns ut i landet..

Det är  knepigt att jag inte fått några som helst inbjudningar eller kontakt med någon från de Stroke-föreningar som finns, utan att jag själv måste Googla efter det...

Mycket märkligt, tycker jag.

Det borde ha varit en självklar sak att man på samtliga Stroke-föreningar får in vetskap om varje patient som har fått Stroke och sedan att föreningarna själva tar kontakt med den som fått Stroke..

För vem tänker på föreningar när man är fullt upptagen med sig själv och sin sjukdom..

Det är tillräckligt jobbigt ändå att själv försöka lära sig alla "måsten" och då har man absolut ingen tid att söka upp en Stroke-förening..

Film nr 1 Jag kunde INTE prata fortare än så här.... Film nr 2 Jag börjar lära mig prata lite bättre...

Film 1
Här kan jag inte prata fortare än så här...
Läkare ville att jag skulle börja vissla.. något som jag aldrig i mitt liv har kunnat..
PS. Skulle det vara något fel på denna film och att ni inte kan se den, så meddela gärna mig..
För ibland fungerar filmen och ibland inte.. Jag förstår inte riktigt själv varför det är så..  Jag själv kan se film nr 1 via smartphone men inte på datorn, konstigt nog. DS..




Film 2  
Här börjar jag kunna prata rätt så bra.. och jag håller på att öva mig på att vissla..

Som en blixt slog Stroke ner

Den 10 augusti 2011 var en dag jag sent kommer att glömma..

Det var då den slog ner som en blixt, den förbaskade Stroken..

Jag kommer aldrig att glömma den dagen då jag plötsligt märkte att jag inte fungerade som vanligt.

Jag satt och chattade med min yngsta son och han märkte väl att något inte var som det brukade med mig.

Han tyckte att jag skulle ta och ringa sjukvårdsupplysningen men jag negligerade det..

Ju mer tiden gick så orkade jag inte längre sitta vid datorn utan jag satte mig i en fåtölj för att försöka vila en liten stund. 

Vår son ringde upp min man och mer eller mindre skällde ut honom för att han inte ringt ambulansen.

Men hela tiden så frågade min man mig om han inte skulle ringa ambulansen men jag sa blankt nej.

Jag hörde min man säga till vår son i telefon: - Jag kan ju inte tvinga mamma att åka in till sjukhuset.

Vår son hade under den här tiden ringt upp sjukvårdsupplysningen och där hade man sagt till honom att se till att jag måste till sjukhus vare sig jag ville eller inte.. Till slut så gav jag med mig och min man ringde 112.

Jag hör honom säga att jag såg sned ut i munnen och att jag sluddrade vid tal.. 

Min såg hur jag förändrades och att jag blev allt sämre och sämre..

Till slut kom ambulansen och jag minns faktiskt inte alls om jag gick in i ambulansen eller om jag blev buren ..

Jag minns inte heller själva resan till sjukhuset.

Väl framme vid sjukhuset så är det också helt borta. Precis allt är som bortblåst.

Jag minns att jag hade båda mina yngsta barn och min man vid min sida.. 

Och jag hörde att de sa att jag hade en fladdrande blick.. 

Sen minns jag inte så mycket mer än att jag på något sätt hamnade på en avdelning.

Jag kan inte heller påminna mig om att jag fick några besök.

Men det sägs att jag hade haft besök.. 

Jag minns att fick besök av olika personer inne på rummet som skulle visa mig mina övningar.

Det var hela tiden något som jag skulle göra.. 

Jag fick till gå ut i trapphuset och visa att jag kunde gå i trappor, även om det var lite vingligt.

 Här är min "napp"

Jag fick nån liten grej som nästan såg ut som en napp och man skulle mycket riktigt stoppa in den vita i munnen och sedan dra i den blåa ringen, så att läpparna formades som ett O..... 

Det blev en mycket flitig användning för denna så kallade napp och jag tittade mig själv i spegeln hela tiden just för att lära mig att forma munnen... Jag fick dessutom ett A4 fullt med en massa olika ord som jag skulle träna på ... och även den listan läste jag högt och tydligt för mig i själv på sjukhussalen..

Jag kände mig lite bortdomnad i ena armen men kroppen fungerade ändå, jag kunde röra bägge armarna och benen. 

Men mitt högra öga kunde jag inte på några som helst villkor stänga.. 

Så jag fick en lapp för öga som skulle hålla mitt öga fuktigt..

Jag tog ofta fram spegeln och tittade på mig och jag minns att jag tänkte att nu måste jag försöka skapa en karaktär så att jag kan fortsätta att vara ute med min och spela och sjunga. Det var jag helt inne på..

Ingen Stroke skulle ta över mitt liv och leverne.. 

ALDRIG!

Stroke= slår ner som en bomb