Som en blixt slog Stroke ner

Den 10 augusti 2011 var en dag jag sent kommer att glömma..

Det var då den slog ner som en blixt, den förbaskade Stroken..

Jag kommer aldrig att glömma den dagen då jag plötsligt märkte att jag inte fungerade som vanligt.

Jag satt och chattade med min yngsta son och han märkte väl att något inte var som det brukade med mig.

Han tyckte att jag skulle ta och ringa sjukvårdsupplysningen men jag negligerade det..

Ju mer tiden gick så orkade jag inte längre sitta vid datorn utan jag satte mig i en fåtölj för att försöka vila en liten stund. 

Vår son ringde upp min man och mer eller mindre skällde ut honom för att han inte ringt ambulansen.

Men hela tiden så frågade min man mig om han inte skulle ringa ambulansen men jag sa blankt nej.

Jag hörde min man säga till vår son i telefon: - Jag kan ju inte tvinga mamma att åka in till sjukhuset.

Vår son hade under den här tiden ringt upp sjukvårdsupplysningen och där hade man sagt till honom att se till att jag måste till sjukhus vare sig jag ville eller inte.. Till slut så gav jag med mig och min man ringde 112.

Jag hör honom säga att jag såg sned ut i munnen och att jag sluddrade vid tal.. 

Min såg hur jag förändrades och att jag blev allt sämre och sämre..

Till slut kom ambulansen och jag minns faktiskt inte alls om jag gick in i ambulansen eller om jag blev buren ..

Jag minns inte heller själva resan till sjukhuset.

Väl framme vid sjukhuset så är det också helt borta. Precis allt är som bortblåst.

Jag minns att jag hade båda mina yngsta barn och min man vid min sida.. 

Och jag hörde att de sa att jag hade en fladdrande blick.. 

Sen minns jag inte så mycket mer än att jag på något sätt hamnade på en avdelning.

Jag kan inte heller påminna mig om att jag fick några besök.

Men det sägs att jag hade haft besök.. 

Jag minns att fick besök av olika personer inne på rummet som skulle visa mig mina övningar.

Det var hela tiden något som jag skulle göra.. 

Jag fick till gå ut i trapphuset och visa att jag kunde gå i trappor, även om det var lite vingligt.

 Här är min "napp"

Jag fick nån liten grej som nästan såg ut som en napp och man skulle mycket riktigt stoppa in den vita i munnen och sedan dra i den blåa ringen, så att läpparna formades som ett O..... 

Det blev en mycket flitig användning för denna så kallade napp och jag tittade mig själv i spegeln hela tiden just för att lära mig att forma munnen... Jag fick dessutom ett A4 fullt med en massa olika ord som jag skulle träna på ... och även den listan läste jag högt och tydligt för mig i själv på sjukhussalen..

Jag kände mig lite bortdomnad i ena armen men kroppen fungerade ändå, jag kunde röra bägge armarna och benen. 

Men mitt högra öga kunde jag inte på några som helst villkor stänga.. 

Så jag fick en lapp för öga som skulle hålla mitt öga fuktigt..

Jag tog ofta fram spegeln och tittade på mig och jag minns att jag tänkte att nu måste jag försöka skapa en karaktär så att jag kan fortsätta att vara ute med min och spela och sjunga. Det var jag helt inne på..

Ingen Stroke skulle ta över mitt liv och leverne.. 

ALDRIG!